Min tid

Så kom tisdagen den 25:e… Åkes begravning. Usch, vad det var jobbigt…

Begravningen började med ett jättevackert framförande av ”Amazing Grace”… ja, och då kom ju alla känslorna. Tårarna började rinna på mig. Jag var givetvis förberedd med näsdukar. Vi sjöng många psalmer, och där emellan pratade prästen. Det var jätteskönt, för då fick man lite tid för att lugna ner sig och sluta snyfta… men till sist kom det värsta…det var när vi skulle gå fram och ta vårt sista farväl av Åke framme vid kistan. Som sig bör, började Christel… usch, det var jättejobbigt. Varken jag (dock inte så ovanligt) men heller Micke kunde hålla tårarna tillbaka… Ingen annan heller förstås.

Christel skrev i dödsannonsen att man skulle tänka på Cancerfonden… så himla bra, för detta gjorde att vi skänkte pengar dit, vilket vi inte skulle ha gjort annars, för vi skulle ju ha lagt pengarna på blommor till begravningen, och vem hade njutit av dom? Jag skulle vilja avsluta detta stycke med att säga: Christel, du klarade dagen jättebra!

Senare i veckan hade glömska jag tid på Vårdcentralen med Leon för hans torra hud/eksem. Allt verkade lugnt denna dag, Camilla var hos oss med barnen på dagen och pojkarna fick för sig att dom ville spela fotboll. Okej, då får vi montera målet. Jo visst, det gick ju bra. Precis när vi stod och funderade på hur f-n vi skulle få ihop det, så bara slog det mig:

- SHIT, vad är klockan???? Jag rusade in i köket och tittade på klockan. 15.25!!!! Jag hade tid på Vårdcentralen kl. 15.20. Ut i trädgården snabbt som f-n, fick väl tag på Leon under ena armen, rusade in igen, skötväskan i andra, mobil, plånbok och nycklar.

- LÅS DÖRREN EFTER MIG!!!! Skrek jag till stackars förvirrade Camilla som stod med delar till ett fotbollsmål i händerna. Gasen i botten, parkerade framför ingången, (där man givetvis inte får lov att stå) och rusade in. Klockan var 15.30. När jag med andan i halsen kom in i väntrummet, kände jag (och säkert alla andra) att Leon hade bajsat. Snabbt gick jag fram till en som satt och väntade och frågade om dom ropat upp Leons namn. Jo, det hade dom givetvis…. Kan man tänka sig… dom var punktliga för en gång skull! Ja, efter att jag sagt till någon personal, fick jag komma in till doktorn…. med min fortfarande stinkande lilla älskling. Besöket gick bra i alla fall bra och jag fick låna ett rum för att byta på honom. När jag sprang tillbaka till bilen (önskandes att jag ej hunnit få en parkeringsbot) kom jag på att jag skulle ju kunna sticka till Conny Fihnns verkstad på Persborg och göra ett så kallat vattentest på bilen, för att se om felet på bilen var det vi fruktar… att topplocket/toppackningen är kass. Jag ringde Camilla, hon fixade mellis till Leon som jag fångade upp på vägen till verkstan… och jodå… vi står inför en dyr renovering av vår älskade bil. Usch, en sådan dag!! Ja, det var i alla fall väldigt gott med tacos till middag, som vi avnjöt tillsammans med Camilla och pojkarna, Niklas och Monika.

I helgen tog vi släp och köpte sten till vår odling. Niklas hjälpte oss hela lördagen, tackar för det! När Micke sedan åkte och lämnade släpet, fick jag rycka in och ta Mickes plats. Jag och Niklas var ett bra team. Skulle nog tycka att jag och Niklas var ett snabbare team… men så är ju också Micke jättepetig!!!

- Stenen måste vara helt rak i alla vinklar. Fattar Ni vad 3 mm gör på 6½ meter???

…ja, du har faktiskt rätt, älskling… Och sedan hela söndagen slet du ensam i regnet med att lägga allt klart. Själv kvider jag över träningsvärk i mina armar, efter de, i jämförelse, få stenar som jag var med och lade.

…och hur det gick med fotbollsmålet? Jo då, Niklas kom och fixade det. Spelade killarna fotboll se´n? Inte vad jag såg!

Kram