Som jag tidigare skrivit, så återgick jag till mitt jobb den 14:e mars, efter 1½ års föräldraledighet. Och hur har då MIN inskolning gått? Jo, jag jobbade hela första veckan (applåder!!!), Micke var hemma med Leon som var kräksjuk. Så veckan efter, när Matteu i sin tur blev kräksjuk, fick det vara min tur att VAB:a. Efter en vecka tillfrisknade äntligen så även Matteu, och vi skulle börja denna nya veckan med nya friska tag och två friska dagisbarn! De friska tagen och de två friska barnen blev kortvariga. Redan på måndag kväll ser vi att Leon fått vattkoppor!! Det är ju visserligen bra, men nu är jag hemma och VAB:ar igen…
Innan jag började jobba var jag på en ”nyanställd”-information med chefen i Arlöv. Sprudlande och rolig som han är, sprudlade han ut all information, och han fick i alla fall mig att känna att nu j-vlar är jag sugen på att komma tillbaka och sätta ingång och jobba. Lusten att vilja påverka, växte i mig.
När jag kom tillbaka till jobb såg allt likadant ut. Det verkade nästa som att tiden stått stilla. Det värmde så att se Carina micra sin frysta lunch såååå himla länge, ha ha, där hade inget ändrats sedan jag gick på mamma-ledighet. Och underbara glada Anna, som man blir så glad av att se…. Den mindre fräscha micron i personalmatsalen, som jag överhuvudet taget är överraskad att den fortfarande fungerar, står fortfarande på sned. Konstigt att ingen gjort något åt det…? Men allt detta, gör trots allt att man känner sig hemma igen. En ny diskmaskin har det dock investerats i, och det var ju jättebra……
Men något har förändrats och jag kan inte sätt fingret på vad det är, vem det beror på eller varför. Men något har hänt under det gångna 1½ året….. det är inte lika personligt och ompysslat längre. Känslor som att bry sig om varandra, verkar ha försvunnit, för att ersättas med annat….Synd, tycker jag…. Och de som egentligen borde göra något åt det, verkar inte se problemet som är mitt framför ögonen på dem. Det handlar om ”kött och blod”, som min föreläsare i ”Key Account Management” Karl-Johan Almegård jämt tjatade om, att trivas… Vikten av det ömsesidiga! Kött och blod i relationerna till sig själv, arbetskamraterna och kunderna. På jobb verkar det som att någon ingrediens på detta flummiga, men dock så lyckade recept, bortprioriterats…
Jag kommer tillbaka med nya krafter, inspiration, vilja, engagemang, och min arbetskamrat slår huvudet på spiken när denne sittandes vid ett skrivbord, stirrandes in i datorn säger till mig:
- Annika, är det inte tråkigt att komma tillbaka till jobb och ha så mycket sprudlande idéer och engagemang, och inte få någon respons tillbaka….?
Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv….
Jag kommer dock inte att ge upp, för förhoppningsvis skänker min glada och positiva närvaro något positivt till jobb, åtminstone till mina arbetskamrater kanske!
/Kram
