Min tid

Så kom tisdagen den 25:e… Åkes begravning. Usch, vad det var jobbigt…

Begravningen började med ett jättevackert framförande av ”Amazing Grace”… ja, och då kom ju alla känslorna. Tårarna började rinna på mig. Jag var givetvis förberedd med näsdukar. Vi sjöng många psalmer, och där emellan pratade prästen. Det var jätteskönt, för då fick man lite tid för att lugna ner sig och sluta snyfta… men till sist kom det värsta…det var när vi skulle gå fram och ta vårt sista farväl av Åke framme vid kistan. Som sig bör, började Christel… usch, det var jättejobbigt. Varken jag (dock inte så ovanligt) men heller Micke kunde hålla tårarna tillbaka… Ingen annan heller förstås.

Christel skrev i dödsannonsen att man skulle tänka på Cancerfonden… så himla bra, för detta gjorde att vi skänkte pengar dit, vilket vi inte skulle ha gjort annars, för vi skulle ju ha lagt pengarna på blommor till begravningen, och vem hade njutit av dom? Jag skulle vilja avsluta detta stycke med att säga: Christel, du klarade dagen jättebra!

Senare i veckan hade glömska jag tid på Vårdcentralen med Leon för hans torra hud/eksem. Allt verkade lugnt denna dag, Camilla var hos oss med barnen på dagen och pojkarna fick för sig att dom ville spela fotboll. Okej, då får vi montera målet. Jo visst, det gick ju bra. Precis när vi stod och funderade på hur f-n vi skulle få ihop det, så bara slog det mig:

- SHIT, vad är klockan???? Jag rusade in i köket och tittade på klockan. 15.25!!!! Jag hade tid på Vårdcentralen kl. 15.20. Ut i trädgården snabbt som f-n, fick väl tag på Leon under ena armen, rusade in igen, skötväskan i andra, mobil, plånbok och nycklar.

- LÅS DÖRREN EFTER MIG!!!! Skrek jag till stackars förvirrade Camilla som stod med delar till ett fotbollsmål i händerna. Gasen i botten, parkerade framför ingången, (där man givetvis inte får lov att stå) och rusade in. Klockan var 15.30. När jag med andan i halsen kom in i väntrummet, kände jag (och säkert alla andra) att Leon hade bajsat. Snabbt gick jag fram till en som satt och väntade och frågade om dom ropat upp Leons namn. Jo, det hade dom givetvis…. Kan man tänka sig… dom var punktliga för en gång skull! Ja, efter att jag sagt till någon personal, fick jag komma in till doktorn…. med min fortfarande stinkande lilla älskling. Besöket gick bra i alla fall bra och jag fick låna ett rum för att byta på honom. När jag sprang tillbaka till bilen (önskandes att jag ej hunnit få en parkeringsbot) kom jag på att jag skulle ju kunna sticka till Conny Fihnns verkstad på Persborg och göra ett så kallat vattentest på bilen, för att se om felet på bilen var det vi fruktar… att topplocket/toppackningen är kass. Jag ringde Camilla, hon fixade mellis till Leon som jag fångade upp på vägen till verkstan… och jodå… vi står inför en dyr renovering av vår älskade bil. Usch, en sådan dag!! Ja, det var i alla fall väldigt gott med tacos till middag, som vi avnjöt tillsammans med Camilla och pojkarna, Niklas och Monika.

I helgen tog vi släp och köpte sten till vår odling. Niklas hjälpte oss hela lördagen, tackar för det! När Micke sedan åkte och lämnade släpet, fick jag rycka in och ta Mickes plats. Jag och Niklas var ett bra team. Skulle nog tycka att jag och Niklas var ett snabbare team… men så är ju också Micke jättepetig!!!

- Stenen måste vara helt rak i alla vinklar. Fattar Ni vad 3 mm gör på 6½ meter???

…ja, du har faktiskt rätt, älskling… Och sedan hela söndagen slet du ensam i regnet med att lägga allt klart. Själv kvider jag över träningsvärk i mina armar, efter de, i jämförelse, få stenar som jag var med och lade.

…och hur det gick med fotbollsmålet? Jo då, Niklas kom och fixade det. Spelade killarna fotboll se´n? Inte vad jag såg!

Kram

Nu har han lärt sig säga "Mamma"

Som Ni ser har jag äntligen fått reda på hur man lägger in bilder på bloggen, så det ska bli mer av den varan, det lovar jag!

… och äntligen är min intervju till KAM-utbildningen genomförd. Jag lämnade barnen hos mamma och pappa, slängde i mig lunchen och gasade iväg till stan. Kom så där som vanligt lagom i tid med andan i halsen, ja man vet ju inte vart det ligger och om man hittar med en gång… ja, lugn, lugn, jag var i tid. Jag skulle i och för sig inte vilja kalla det för intervju, med tanke på att där inte var någon som blev intervjuad, men vi fick i alla fall en information om utbildningen och jag fick träffa några andra som också sökt utbildningen. Hur många som sökt utbildningen totalt vet jag inte, men dom tar in ca 80 sökanden till ”intervju” och därefter tar dom in ca 30 st till utbildningen. Det är åtminstone tur att det är en utbildning på distans, för till att dömma av den timmen vi satt tillsammans, så känner jag inte att jag hittade något gemensamt med någon annan där… och sedan kom det fruktade matteprovet. Vi fick en halvtimme på oss att svara på talen, samt att skriva ner en halv A4-sida om varför vi sökt utbildningen. Jag säger bara en sak:

-Tack Robert, för att du körde en snabblektion i ekvationsräkning på telefon med mig. Det behövdes, inte bara för att jag glömt bort hur man gör och mitt minne som vanligt behöver friskas upp, utan för att det givetvis kom ekvationstal på matteprovet. Hade vi inte gått igenom detta, hade jag suttit helt nollställd!

Och i helgen var vi på bröllop. Då vill jag först och främst passa på att tacka Tobbe och Paula för ett jättetrevligt bröllop i helgen (trots att jag var nykter och alla andra drack), men vad gör man inte när det tryter i plånboken. Dom hade ordnat det jättefint med i trädgården. Och innan dom gick fram till vigselförrättaren satte dom på någon personlig låt på stereon… det var jättefint. Dom gick fram till syrénportalen, och då vänder sig personen som står bredvid mig och säger:

- Jag har aldrig förstått det där med att man ska böla när man är på bröllop!

… och där står jag i vanlig ordning med vattenpölar i ögonen… Ja, Ni känner ju mig!

I alla fall…  jag lyckades väl somna lite efter kl. 02.00, och efter bara ett par timmars sömn var det åter dags att vakna! Leon ”piggelin-unge” Johansson, vaknade punktligt… kl. 06.00! Oh, sega sura trötta söndag.På eftermiddagen åkte vi hem till Mickes föräldrar på middag. Jätteskönt och lugnt, fram tills Matteu får för sig att jag ska testa hans supersnabba raket, som i verkligheten är en sopekvast!… Va f-n har jag gett mig in på? tänkte jag medan jag for runt på den där förbannade kvast-raketen i deras trädgård, brummandes som en bil och andfådd till tårna… Ja, ja, Matteu tyckte i alla fall det var skitkul!

Kram

PS. Förresten, en sak till innan jag glömmer det: Sandra och Christel, Ni har likadant toapapper (vitt papper med gråa löv på), vilket toapapper är det och vart köper Ni det, Matteu tjatar om att han vill ha sån´t. Kan det vara på CityGross?

Jag klarade det!

Tack snälla, snälla Nathalie Fredin Juhlin för din hjälp!!!!!

Nu vet jag hur man gör för att lägga in bilder i bloggen!!!!

Kram

Hallå ja!

Då har vi flutit tillbaka till den vanliga vardagen igen. Micke jobbar i vanlig ordning och jag är hemma med barnen. Semesterveckan gick otroligt fort. Det är så här: när man ska åka dit fråga alla:

- Vad ska ni göra när ni kommer dit?

- Tja, inget speciellt… gå på ZOO och besöka Lazienki-parken…

Nej, det var inte så himla mycket, det kan vi hålla med om, men när vi sedan närmar oss dagen då det är dags att åka hem igen, visar det sig att vi lik förbannat inte hunnit göra allt vi velat. Man skulle haft ett par dagar till. Jag skulle tex lätt kunna promenera på marknaden vid stadion ett par gånger till. Eller ta en tur på floden Wisla, Robert och Jennie: Det får ni göra när ni ska dit. Micke har koll på vart en sådan ”tramway wodny” finns.

Lite frågeställningar:

• Varför packade vi med en overall till Leon? Det är inte så förvånansvärt maj månad i Polen också, vilket innebär ännu varmare klimat än här hemma.
• Av vilken anledning packade vi ner spel till Matteu? Han vill sällan spela hemma, varför skulle han vilja spela där?
• Micke gick ut till bilen för att hämta solglasögonen, men vart tog våra solglasögon vägen? Ja, dom kom i alla fall inte med i resväskorna.
• Använder vi alla i familjen blöjor? Det skulle man kunna tro! Av alla blöjor vi packat med oss, hade vi hälften med oss hem.
• Bra tips: Titta inte på vädret i förväg… det stämmer precis lika bra som Sydsvenskans femdygnsprognos här hemma… och det vet vi hur bra den stämmer med verkligheten…. INTE ALLS!!!

… och allt detta är antagligen misstag som vi lik förbannat kommer att göra när vi åker nästa gång igen.

Jag vill rekommendera och passa på att tacka www.dealextreame.com för bra och billiga varor. Micke köpte en våg. Inte en vanlig personvåg, utan en våg där man hänger det man vill väga på en krok. Skitbra produkt att använda sig av, speciellt när man bara får ha prick 15 kg i varje bagage! Wizz har blivit väldigt petiga! Men nu fungerar det i alla fall annorlunda, dom har nya regler angående bagaget som jag ej är insatt i.Vågen lämnade vi kvar i lägenheten i Warszawa, så Micke får beställa en ny som vi kan ha här hemma.

Avslutligen vill jag ge en eloge till Matteu, som inte en enda gång gnällt om att han är trött, trots att vi varit ute och promenerat hela dagarna. Han har varit OTROLIGT duktig!

Oh, vad jag längtar tillbaka!

PS. Jag håller på att ta reda på hur man gör för att infoga bilder. Bloggen blir lite slät utan bilder, men jag jobbar på det!

Kram

I tisdags var vi på Zoo.  (16 zl/vuxen). Vi smakade på Gofry (typ våfflor i megasize). Jag och Micke körde med vispgrädde och jordgubbssylt, medans Matteu åt den med vispgrädde och chokladsås! I alla fall, vi tittade på djur och lekte på deras fantastiskt roliga lekplats. På vägen hem köpte jag en osthyvel. Jag är så himla trött på att duka fram frukost, så är vår enda osthyvel i disken… Matteu passade på att tacka på polska, och fick då ballonger från damen bakom disken! Som Jennie någon gång sagt, det är alltid bra att ha ballonger hemma, det kan roa ett barn hur länge som helst! I alla fall, vi chillade lite innan vi drog till stan. Där satte jag mig på en Internetcafé och skrev förra inlägget, det där utan å, ä och ö. Micke hade tagit barnen och gått till en uteservering för att mata Leon och mysa…  det blev inte riktigt som han tänkt. När jag var klar sprang jag bort till Micke och vi gick till Restaurang Gaga. Vi gav Leon välling, bäddade ner honom i vagnen, somnade honom, tog fram dvd:n till Matteu och slappnade av till maten och drycken. Problemet var bara att vi av denna avslappning blev så sömniga, att när vi ätit klart, beslöt vi oss för att åka hem… sicka partydjur vi är! Ja, ja, vi betalade så, tog karamellerna och tog bussen hem. (På Gaga får man nämligen notan i en korg fylld med lite karameller och så många gånger som vi varit där och ätit, kan jag berätta att vi har en FULL skål karameller hemma i lägenheten). På vägen hem gick vi inom en alkoholbutik, för Micke såg en öl i skyltfönstret som han inte kände till!!!!!!! Vi gick in och det slutade med att Micke fick en öl ”Zamkowe” gratis som en souvenir, och Matteu fick ett choklad för att han visade hur duktigt han kunde räkna! Därefter styrde vi våran kos mot bussen. Matteu var så trött att han nästan somnade ståendes på bussen. Micke tog honom därför i famnen och bar honom sovandes hem.

Onsdagen var varm. Vi hade 25 grader. Superfint väder. Vi bestämde att utnyttja det vackra vädret så vi åkte till den där kända parken som många av Er känner till, som har de tama ekorrarna som vi brukar mata. Förmiddagen spenderade vi på lekplatsen på ena sidan av parken, åt god mat på andra sidan parken till lunch och gick därefter vidare till Palatset på vattnet och Amfiteatern, det är där ekorrarna finns! När vi sedan satt på bussen hem kom en liten regnskur, som redan slutat när vi kom fram till våran hållplats. Monika, Matteu såg dig på en busshållplats, inte visste vi att du tagit en tur till Warszawa!? Han var stensäker på att det var du!! Det var faktiskt ganska likt. På kvällen var Micke med Matteu på lekplatsen och jag var hemma i lägenheten med Leon så att han skulle få krypa och röra på sig lite, stackar´n sitter ju ner i vagnen hela dagarna. Vi åt hemma denna kväll, och jag stupade kl. 2100.

Torsdagen började med att jag vaknade av att det kliade på mina ben. 8 MYGGBETT!!!!! Förbannade odjur!!!! I alla fall, 22 grader varmt idag. Ett kinderägg stack givetvis ner i påsen när jag och Matteu gick ner för att köpa färska bullar, så Robert och Jennie, när Ni kommer ner till lägenheten kommer där att vara ett gäng med leksaker från Kinderägg!

Efter frullen tog jag en tur på Stadion och småhandlade lite! Det är så fantastiskt kul att gå där och pruta. Micke tog barnen till Park Skaryszewski. Vi möttes upp vid hotellet vi hittade i parken ett par dagar förut, precis i tid innan himlen öppnade sig och ösregnet och åskan kom. Det var rena högtryckstvätten. Det gör inget för vi satt ju under ett parasoll och drack öl/saft. Jag och Matteu tog ett par skutt ut i regnet och gjorde som Nalle Puh gör i en av våra böcker, vi fångade regndroppar med tungan. Och dagens citat kommer från Micke. Det har jag plockat från när vi där fick in notan på 24 zl (60 kr) på 3 öl + 1 saft:

- Jag tycker att dom är så himla snälla och trevliga här, så jag lägger 26 zl!!!!!!!!!!!!

Jag trodde att jag skulle kissa på mig.

Vi promenerade hem på Francuska och tog vår lunch på en kinarestaurang…. ÄT INTE DÄR!!! Därefter gick vi till kyrkan för att ägna en tanke åt Åke. När vi varit där fick vi gå till lekplats för att rasta Matteu. Vi gick till Jordanek, som ligger granne med kyrkan, och där jag och mina bröder lekte när VI var små. Jag snurrade på en ”karusell” med både Matteu och Leon, jag var faktiskt rätt så imponerad av mig själv att jag klarade det så bra… tills vi kom hem… då mådde jag INTE bra. Vi gick sedan hem för att äta lite mellis och låta Leon sova en sladd. Vi gick allihop ner till lekplats senare på eftermiddagen och lirade lite fotboll.

På kvällen somnade vi Leon i vagnen och gick över till Santorini (Grekisk restaurang över gatan). Ett, tu, tre åkte en tallrik i golvet. Personal och gäster började dansa grekisk folkdans till Zorban som spelades av livebandet. Och så kom en servitör ut med en hel trave tallrikar och började kasta en efter en i golvet. Vi tyckte det var skitballt, speciellt Matteu… och Leon sov. Vi åt oss mätta, betalade den dyra notan och gick hem och stupade i säng direkt.

Och så kom idag. Denna tråkiga dag då vi skulle åka hem till Sverige igen. Vädret var också dåligt, som här ungefär, fast 10 grader varmare, men grått och regnigt. Ja, det gjorde ju inget eftersom vi ändå skulle hem.  Vakna, packa och städa. Vi tog dagens lunch på Dominium på Francuska. Mmmmmmm, gott! … men det slutade inte regna. Micke tog Matteu på axlarna och jag tog Leon, sedan satte vi full språng mot busshållplatsen, för det började bli tid att packa ihop oss och ta taxi till flyget. Sagt och gjort, det tog oss en halvtimme att åka till flygplatsen, notan blev på 36 zl. Flygresan gick bra, Leon sov sig igenom denna också.

Kram

Det borjade i fredags. Niklas korde oss till Sturup. Nar vi satt dar, ringde Christel. Ake hade gatt bort… han gick bort vid halv tre… Det blev lite jobbigt nar vi skulle beratta for Matteu varfor vi var ledsna. Pa lekplatsen hemma dar vi bor, finns en kl’tterst’llning och pa den finns en kikare. Matteu har sagt att han ska titta upp och vinka till Ake i himlen… Vi tanker och sorjer med dig Christel!

I alla fall, flyget var lite skumpigt. Ratt sa mycket turbulens. Camilla hade kissat på sig om hon varit med

Men Leon var duktig. Han sov nastan hela flygresan. Nar vi kom fram var det varmt, fuktigt for att det hade regnat, men varmt. Slangde in oss i en taxi och akte till lagenheten.

Morgonen darpa kom sa den efterlangtade forsta frukosten. Den far mig alltid att tanka pa nar jag var dar med Artur och Anna. Anna vaknar alltid tidigast, gar upp och kokar kaffe och har alltid goda gronsaker till bullarna. I alla fall, jag och Matteu gick ner och handlade. Kopte aven bussbiljetter. 32 zl/veckobiljett. Det var fint vader, 20 grader, sa vi gick till Stadion Narodowy och trangdes pa marknaden. Kopte strumpor, keps och troja till Matteu, allt i Spiderman forstas! Sedan tog vi bussen till Restaurang Gaga i centrum, som har en gudomlig pasta carbonara! Robert, dom kom fram och visade bilden pa dig och Micke som jag och Sandra hade med oss nar vi var dar innan brollopet!

Sedan promenerade vi p[ Francuska, gatan dar min mormor och morfar bodde. Den ar till halften uppgravd, da den ska renoveras till EM i fotboll 2012. Fint ska det va’! Pa vagen hem handlade vi en massa mat, jag har namligen lyckats overtala Micke till att vi ska ata mer hemma, och inte pa restaurang jamt. Vi traffade en svensk kille i affaren. Jattetrevligt tyckte vi!… tills vi stod i kassan och skulle betala och horde nagon braka med kassorskan i kassan vid sidan om

- Are you f-cking stupid!!! … och diverse utryck…. det var svensken!

Pa kvallen at vi stekt polsk korv med pommes. Vi rensade i garderoben och sorterade ut vad som skulle slangas. Det som skulle slangas stallde vi ut i trapphuset, i hopp om att folk ville ha och ta det. Vi sorterade bla ut Mickes en gang inkopta uppblasbara fotolj. Det sved nog i hans hjarta att satta ut den i trappan.

Pa sondagen nar Micke gick och skulle handla frukost, var nastan allt borta fran trappan. Micke uppblasbara fotolj var kvar. Drog efter frukosten till IKEA, letade efter bord och stolar vi skulle kopa, men Ekensberg bord finns inte i deras sortiment har i Warszawa. Da blev det darfor inte nagot handlat heller, forutom lite smapillechafs, som vanligt. Leon fick smaka mjukglass for forsta gangen. Det gick hem!

Promenerade darefter pa ett kopcentrum som heter M1. Kopte en fotboll och Bakugan!!!!! Antligen har Matteu ockso en , precis som Douglas. Pa kvallen gick Micke och Matteu till lekplatsen och sparkade boll. Vi at denna kvall krokiety z miesem, ris och sos pieczenowy.

Dagens citat: Micke skaller pa Matteu:

- Du far inte gora sa! Jag ar din pappa och vem ar det som bestammer?

- Mamma!, svarar Matteu

I mandags gick vi till urmakaren och lamnade in mamma och pappas klockor som skulle fixas till. Darefter gick vi i Park Skaryszewski och matade ett par ekorrar och at lunch. Vi hittade ett hotell dar faktiskt! Vi tog bussen till stan for Micke ville kopa en cigarr och en DVD-film. Denna dag var det aven 1 manad sedan den tragiska flygolyckan dar presidenten, hans fru och en massa andra dog, sa vi var vid presidentens boende och tittade pa alla ljus och blommor. Vi kopte aven ett vykort till P-vakten. Darefter akte jag till frissan och dom akte hem. Nar jag antligen var klar hos frissan tre timmar senare, hade det givetvis borjat osregna och aska. Och har satt jag i jeans och kortarmat, det ar ju fint vader tidigare pa dagen. Det blev taxi hem med en pase over huvudet… och hemma satt Micke som pa nalar, han hade varit skitorolig!

- 3 timmar?! Vet du om att jag har varit nara pa att ringa dina foraldrar och fraga hur jag ska ga till vaga… Jag ar i ett frammande land och kan inte spraket!!!!

Micke hade verkligen varit orolig! Han lat arg ocksa… men jag kom ju med gladjande nyheter… Hans uppblasbara fotolj var borta fran trappan

Pa kvallen gick jag ner till torget for att kopa en pizza. Det visade sig att pizzerian stangt, och narmsta pizzeria var tva hallplatser bort. Ja, dit vagade jag ju inte ga, nar Micke nu varit sa orolig nar jag var borta forut, for da hade han VERKLIGEN efterlyst mig. Det blev darfor ingen pizza, utan det blev rester fran gardagen!

So far so good! Nu ar det fardigskrivet for idag. Nu ska vi snart lagga Leon och ga ivag och ata pa Gaga! I morgon ska vi ga till kyrkan dar jag ar dopt och tanda ett ljus for Ake!

Kram sa lange!

Ja, så har även denna valborg passerat, och vår valborg gick ut på att leta ny bil. Hittade ingen vi tyckte om. Tråkigt! Men något som var lite mer intressant var när Mickes pappa samma kväll sa:

- Ja, då har ni fixat pass till Leon nu då så att allt är klart tills ni ska åka?

Det blev dödstyst vid bordet. Jag och Micke tittade på varandra som två gapande frågetecken! F-n också! Oh, nej, hur snabbt kan man få ett pass, är ju min första tanke? Jag tänkte att det vet nog Anette och Jesper, dom är ju jämt ute och reser… Jag ringde till Anette som blev lite oroad men sa sedan lättat:

- Ja, men ibland går det fort. Det kan gå på bara 2-3 dagar. Passexpeditionen har öppet på lördagar, så gå dit imorgon med en gång, så är det nog inga problem.

… jo, imorgon är det ju 1:a maj… helgdag… Känns som att jag får döpa om min blogg från Min Tid till Min Tur istället.

Måndag morgon lämnade jag Matteu på dagis och drog iväg för att fixa det förbannade passet. Givetvis är det ju dags för att lämna in deklarationerna, så där var MASSOR med bilar. Ännu värre var att de flesta parkeringarna nu hade parkeringsförbud, så man fick alltså bara stanna och lämna sin deklaration typ, och sedan köra iväg igen. MEN JAG BEHÖVDE FAKTISKT EN PARKERINGSPLATS! Slutligen hittade jag en, läääääängst bort, men ja, ja. Jag lade på pengar på automaten och sprang in till passexpeditionen. Men oj då, hyfsat folktomt faktiskt. Det här kommer ju gå snabbt och lätt, tänkte jag. Jag tog en nummerlapp och en blankett som man måste fylla i och väntar på mitt nummer. När det piper och numret visas i displayen som hänger ner från taket, går jag fram till aktuell lucka och vad säger då kvinnan på andra sidan luckan, när jag frågar om att först få låna en penna:

- Är Ni ensam vårdnadstagare?

- Neeej, svarar jag.

- Barnets andra vårdnadstagare måste också skriva under blanketten. Och glöm inte att den underskriften måste vidimeras.

Ja, det kunde man ju lista ut! Varför inte!

Jag lämnade luckan, ringde till Micke och bad honom lämna jobb och komma till mig, för jag vågade ju inte lämna min parkeringsplats som dessutom redan var betald. Micke kom och jag sa till honom att ställa sig bara sådär upp på sidan, ni vet. Han skulle ju bara springa in och skriva under… visst! Nej, sa Micke och vände blicken ner ner för gatan. Där stod det ju givetvis en p-vaktsbil 20 meter bort… Men vad bra, tänkte jag och sprang bort till p-vakten, knackade på hans ruta och frågade honom om han kunde bevittna Mickes underskrift;-) Han skruvade på sig och var väldigt osäker på om han skulle ställa upp på det, men vi lyckades övertala honom, och sedan frågade han om han var tvungen att skriva i sin adress. – Ja, snälla, sa jag, för annars går jag in till passexpeditionen igen och så godkänner dom inte vidimeringen… Jag fick honom till att fylla i allt! Efter ett tack till vakten, en puss till Micke, rusade jag och Leon in till passexpeditionen igen, och så blev det klart! Blanketten var rätt ifylld och fotograferingen gick bra. Kvinnan bakom luckan skrattade när hon såg bilden på Leon.

- Den blev ju jättebra, sa hon.(Ja, jag hoppas det, för Matteu ser ju ut som en koncentrationsfånge i sitt pass.)

400 kr, tack! Och vad händer om vi inte hinner att få passet tills vi ska åka?

- Inga problem, då kommer du bara hit och gör ett provisoriskt pass. Det kostar 940 kr!

Jag höll båda tummarna när jag lämnade passexpeditionen! De där 940 kronorna behöver vi VERKLIGEN till annat.

Idag, två dagar senare fick jag ett sms från Polisen att passet var klart för att hämtas!! Snabbt jobbat!!

Och tack till Inger, för det roliga tipset: varför inte skicka ett vykort till p-vakten när vi är på semester?!

- Jo, det är klart. Det måste vi ju göra!

Kram

Hej!

Dags att skriva i bloggen. Matteu är på dagis, Leon sover lugnt där ute i vagnen, och Micke har stuckit och golfat med Rickard. Första gången i år! Optimal moment att skriva… men jag har tydligen fått en släng av idétorka. Passar därför på att skriva lite om vad som hänt sedan sist.

Jag och Camilla stod på bakluckeloppisen i Lund i söndags. Det var första gången för mig. Det var skitkul! Vi sålde hur mycket som helst! Vi hann precis bara öppna bakluckan och sätta ut två påsar, och så dök folk på oss:

- Har ni leksaker? … amen för guds skull (detta uttryck har jag fått från Dulce, så säger hon jämt), låt oss åtminstone först få ut vårt bord… och sedan var det i full gång. Vi packade upp så fort vi kunde, även om vi då och då fick sådana blackouts att vi inte visste vad vi skulle göra,  vi hade så mycket grejer men ingen plats, och samtidigt sålde vi som bara den. Medan Camilla stod på andra sidan klädställningen och hängde upp kläder, öste jag upp prylar på bordet. Och vad hände i detta virrvarr: Camilla sålde barnens vinteroveraller alldeles för billigt, och det har stört henne oerhört. Men glöm det gumman, strunta i det, tänk inte på det mer, även om jag förstås precis påmint dig igen. En hälsning vill jag också passa på att skicka till Camillas Mickes föräldrar som fick böter efter att ha hälsat på oss därborta! Tråkigt! Ja, det var som sagt jätteroligt och vi ska göra det igen… men nästa gång tar vi någon mat med oss.

Och när vi kom hem får vi för första gången skåda Leon krypa tvärs över köksgolvet!!!! Det finns ju dom som sett honom ta något kryptag någon dag tidigare, men det räknas givetvis inte förrän mamma och pappa ser det Nu måste vi nog se till att kolla volymen på stereon innan vi trycker på on-knappen. Leon har under dessa dagar haft barnsjukdomen 3-dagars feber (misstänker jag). Hög feber i tre dagar som sedan avslutas med röda prickar och flammig på kroppen. Jag var hemma hos mamma och pappa igår så jag har googlat lite för att kunna ställa en egen diagnos. Vi ska till Vårdcentralen på torsdag, så är det inte bra tills dess får dom titta på honom… Leon ska få sin andra vaccinspruta mot svininfluensan.

Och igår kväll var Matteu på sin första fotbollsträning! Han var SÅ duktig, och han tyckte att det var jättekul. Vi kan gå två gånger till gratis, därefter får vi se om han vill fortsätta eller inte. Och tro det eller ej, vad är oddsen att där skulle vara en pojke till i hans fotbollsgrupp som också hette Matteu, eller så var det kanske Matteo? Fatta att jag blev lite förvånad när dom ropade upp Matteus namn på uppropet. Vi hade ju inte föranmält oss, vi bara dök upp, så hur kunde dom veta att han hette Matteu och att vi skulle komma dit? Ja, vi får se vart det här leder, vem vet, jag kommer kanske någon gång att ha en signerad tröja inramad med min sons namnteckning … då byter jag ut Zlatans. Tänk så mycket jag skulle kunna sälja och tjäna på loppisen då

Och igår kväll tog jag en lååååååång promenad med Sandra, 2 timmar lång för att vara rätt så exakt. Kändes i benen kan jag berätta, men ack så nyttigt. Jag måste verkligen rekommendera en promenad i Gullviks villaområde, alla husen ser helt olika ut och likaså trädgårdarna (till skillnad från dagens fantasifulla nybyggda områden). Sandra, när du ska ut och promenera igen och saknar sällskap, ring mig!

I morse hade vi Anticimex här. Vi har fått murbin på södra sidan av husmuren. Totalt ofarliga, sa Anticimex, det är bara att foga igen hålen i muren som dom kommer från, så blir man av med dom. Dom lever i ett par veckor sedan försvinner dom. Vi får passa på att foga om då…. för det är inte så roligt att hitta ett sådant bi sittandes på Leons speldosa/gosedjur på skötbordet i hans rum, vilket jag gjorde i morse!!! Om någon har någon erfarenhet eller tips om dessa små krabaterna, så hör gärna av Er.

Det får vara allt för idag! Nu ska Leon vakna och få lunch, ja jag med för den delen! Innan jag sätter punkt för den här gången ska jag passa på att tacka alla för den positiva respons jag fått gällande bloggen!

Kram

PS. Micke ville att jag skulle skriva att jag har världens underbaraste man och att han inte kan bli bättre….. och vad gör man då inte för den underbaraste mannen som inte kan bli bättre, än att behaga honom!

Äntligen…!

Äntligen har jag skapat min egen lilla bloggsida. Skam för den som ger sig….

För ett tag sedan kom jag på att jag ville börja blogga. Varför inte, jag älskar ju att skriva!

Jag hade bestämt att min blogg skulle heta Min tid. På alla olika bloggsajter jag var inne på, var namnet upptaget. Jag funderade och funderade efter ett nytt namn, rådfrågade vänner och registrerade faktiskt en bloggsida med ett annat namn på en annan sajt, men efter att jag länge sugit på den tabletten, kände jag att namnet var fel… jag aktiverade aldrig den. Jag ville att min sida skulle heta Min tid, och fick den inte göra det, skulle jag heller inte ha någon!

På Min tid har jag tänkt att skriva om allt. Om mig själv och min familj, om mina vänner och mina bekanta och många andra. Vad jag gör, vad vi gör och vad andra gör. Tänker, vill, önskar… ja, Ni fattar, allt möjligt. Först och främst ska jag bara lära mig hur man gör här.

Jag vet ännu inte vad det kommer att bli av det här, men jag har i alla fall stora förhoppningar.

Så än en gång, välkomna!.. och finns det någon där ute som inte vill bli omnämnd i Min tid, tag då kontakt med mig!

Hoppas Ni får en trevlig läsning och kommentera gärna!

Kram Annika